Stiftelsen

På ålderns höst testamenterade Elin och Yngve sitt sommarparadis till Stiftelsen Barnarve med syfte att "bereda våra avkomlingar möjlighet till sommarvistelse på landet".

Stiftelsen Barnarve förvaltas i enlighet med testamentet av en styrelse som väljs på stormötet som hålls varje vår. Idag är vi cirka 150 personer som tack vare stiftelsen ges möjlighet att ses regelbundet, både på Barnarve om somrarna och på stormötet.

Alla släktingar, även de som aldrig vistas på Barnarve, förväntas betala en årsavgift på blygsamma 500 kronor. I övrigt finansieras stället helt genom hyror från de släktingar och andra som hyr sommarveckor på Barnarve.

Elin och Yngves tanke

Elin och Yngve ville alltid ha sina barn och barnbarn (och de sista åren också sina barnbarnsbarn) hos sig på somrarna. Deras generositet var utan begränsningar. Alla bjöds att vara en eller flera sommarveckor på Barnarve. De flesta kom dit år efter år och utvecklade starka band till Barnarve.

Några år före sin död skrev Elin och Yngve i sitt gemensamma testamente att Barnarve skulle överlåtas till en Stiftelse med syfte att ”bereda våra avkomlingar…möjlighet till sommarvistelse på landet i rekreationssyfte”. Testamentet är undertecknat den 23 januari 1976. Yngve dog året därpå, Elin 1980.

Testamentet

I testamentet föreskrevs noga hur den blivande Stiftelsen skulle styras och förvaltas. Ansvaret för Stiftelsens skötsel lades på en styrelse, som skulle väljas för tre år i taget av ”stormöten”. Vid dessa stormöten skulle ”samtliga våra avkomlingar i rätt nedstigande led, vilka uppnått myndig ålder…äga rösträtt.” Styrelsen skulle bestå av sju ordinarie ledamöter och tre suppleanter. ”I möjligaste mån”, heter det vidare, ”bör inom styrelsen finnas representanter för skilda generationer”.

Yngve och Elin vidtog den antagligen ovanliga åtgärden att dela ut utkast av testamentet till barn och barnbarn för synpunkter, innan det slutligt fastställdes. I den dialogen föddes begreppet ”stormöte”. Det var 1970-talets radikala barnbarn som reagerade mot att styrelsen fick all formell makt (utom att välja sig själv). Årsmötet, som barnbarnen ville benämna stormöte, skulle i stället ges beslutsrätt i alla frågor av större betydelse. Yngve och Elin accepterade alltså beteckningen stormöte, men höll fast vid principen att styrelsen, inte stormötet, skulle vara Barnarves beslutande organ, även om styrelsen skulle inhämta stormötets åsikter före beslut:

”I frågor av större betydelse för Stiftelsen skall styrelsen samråda med stormötet. Ensamrätten att besluta härutinnan är dock förbehållen styrelsen.”

Förvaltningen

Under de omkring 30 år som Stiftelsen Barnarve existerat har en lång rad bestämmelser tillkommit för förvaltningen och skötseln av stället. Under alla dessa år – då släkten har växt kraftigt och husen åldrats med krav på delvis omfattande och kostsamma renoveringar som följd – har projektet fungerat och drivits vidare.

Det finns förstås flera förklaringar till att det har blivit så framgångsrikt, men en av dem ligger säkert i själva den juridiska form som Yngve och Elin gav Barnarve. När testamentet föreskrev att Barnarve skulle leva vidare som en stiftelse, undanröjde de det som ofta utgör svårigheten när en släkt ska äga hus tillsammans. Dels att testamentet med stadgarna ger en tydlig och formaliserad struktur till hur stället ska förvaltas för att minimera oklarheter om vem ska betala eller göra vad och vem som ska få vara där. Men också det faktum att testamentet inte ger någon möjlighet för någon släkting att kräva att få bli utköpt, vilket förr eller senare brukar bli ödet för gemensamt ägda släkthus.

Men det kan aldrig bli Barnarves öde. Stiftelsen, inte släkten, äger stället. De släktingar som inte vill vara med, behöver förstås inte heller vara det men de kan inte kräva att bli utköpta.